Fredag

Igår var jag på Fest. Festen bestod av ca 20 personer varav jag kände 3. Jag älskar att träffa nya människor och tänkte glatt "här ska det minglas". Efter att ha pratat och skojat med de flesta upptäcker jag en ensam figur i soffan. Hade jag varit självisk hade jag gått ut i köket där de flesta befann sig och shotade tequila, men det var något sorgligt med den här figuren. Jag gick dit, satte mig mitt emot honom och frågade hur läget var. Genast upptäcker jag att killen har tix och blinkar oavbrutet med ögonen. Jag börjar ana att jag ganska snabbt kommer ångra min vänliga gest.

Mycket riktigt. Efter 3 minuter försöker han skoja till det. "Vad vill du bli när du blir stor?" frågar han. Herregud tänker jag, menar han allvar? Jag tycker den frågan är fruktansvärt löjlig och avskyr det ironiska med ordet stor. Jag är ju för i helvete redan stor. Jag svarar att jag inte vet och han nickar, blinkar med ögonen och svarar "intressant". Medan jag sitter och funderar på hur jag ska ta mig ur den här obekväma situationen böjer han sig fram, tar upp en väska, drar fram 2 Pripps Blå 3,5 och erbjuder mig en. Jag kväver snabbt en impuls att gapskratta och tackar artigt nej.

Vem som helst hade kunnat dricka Pripps Blå 3,5 och det varit okej (lite party killer dock) men att se den här sorgliga figuren omsluta burken med sina händer känns inte okej. Efter ytterligare 10 minuter har jag fått veta följande: Han har tatuerat svenska flaggan på sin axel, han vill bli astronaut när han "blir stor" och innan han kom till festen överraskade han sina föräldrar med en tandemcykel som gratulation på deras bröllopsdag.

Jag kände en enorm irritation gentemot en här killen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte säga något dumt. Men plötsligt skämdes jag över mina känslor och tänkte att det är väl härligt med någon som vågar vara lite egen. Vi började prata musik och jag frågade vad han lyssnar på. Han svarar att just nu lyssnar mycket på musik från 80-talet och jag började gilla killen igen. Han tar fram sin mobil för att spela en låt som enligt honom är "fruktansvärt bra". Han trycker på play och redan efter 2 sekunder känner jag igen den. Djävulens låt, Kim Carnes, I’m walking on sunshine. "Bra va?" frågar killen och sjunger glatt med i refrängen.

Jag finner inga ord för hur jag kände mig. Jag blev alldeles torr i munnen. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, lämnade den sjungande killen med blinkande ögon och gick ut i köket och tog ett glas vatten. Så går det när man försöker vara vänlig.