Jag har fått en lägenhet. En alldeles egen fin, underbar lägenhet som är min min bara MIN! Vanligtvis hade jag varit glad för denna, glad som en normal människa. Men jag är hysteriskt glad.
Jag bor nämligen för tillfället i en håla. Möllans rövhål skulle man kunna kalla det. Vi är en skara på tre som bor i en lägenhet med tre rum. Mitt rum ligger i mitten. På ena sidan bor min ryska vän (vän om vi talar tvärtomspråket). Hon är nämligen spritt.språngande. GALEN. Hon är vaken hela nätterna och sover hela dagarna. Och om nätterna, då bakar hon. Först ett bröd, sen en kakaav nåt slag . Detta vet jag eftersom hälften av varje ligger stenhårda på diskbänken dagen efter. Jag är livrädd för att hon ska kasta dessa hårda bakverk på mig när jag säger att jag ska flytta ut...Livrädd.
På andra sidan bor min tyska vän som jag faktiskt gillar om det inte vore för tvättlasset hon häver in i tvättmaskinen varje kväll ungefär när jag ska sova, och den tvättmaskinen hade nog min ryska vän med sig ända från Ryssland för den låter inte okej. En annan sak som är jobbig är att hon är barnvakt ibland på förmiddagarna. Okej tänker ni, vad är det för fara med ett litet barn i rummet intill? Jo, säger jag då. Flickebarnet är 13. Och har downs. Inget fel på det. Men det är tidigt på morgonen, väldigt tidigt som hon väcker en med Abba-sång. Som extra ost och smör på bajsmackan som just nu är mitt liv, så går inte min dörr att stänga helt..
Och priset för detta drömboende? 3400 svenska kronor plus bredband. Så ja, jag är hysteriskt glad över min nya lägenhet. Med all rätt!
Det luktar bränt i köket, det är nån slags kaka på gång. En månad kvar...en månad...