Gissa vad jag tänker på

Jag är väldigt barnkär samtidigt som jag finner ett stort nöje i att reta de kära små liven. För några år sedan kom jag på en lek som jag döpte till ”Gissa vad jag tänker på”. Så fort jag träffade någon i lämplig ålder frågade jag alltid ”Ska vi leka Gissa vad jag tänker på?”. Svaret blev alltid ett ivrigt ”Jaa” för inga barn tackar nej när det vankas lekar.

Reglerna är mycket enkla. Jag frågar (observera att jag alltid är den som frågar) ”Gissa vad jag tänker på, äpple eller päron?”. Efter några sekunders vild tankebrottning tittar barnet på mig, brister ut i ett leende och säger ”Äpple”. Jag suckar, skakar på huvudet och svarar ”Neeeej tyvärr, päron”.

Leken brukar pågå i ca 15 minuter och barnet gissar vilt mellan häst eller gris, cykel eller bil, choklad eller vanilj och sol eller måne men inte en enda gång gissar de rätt. Efter ett tag tröttnar de, vissa börjar till och med gråta för det kan inte för sitt liv förstå hur de kan ha fel varje jävla gång. Då brukar jag säga ”Du har verkligen en himla otur du, men försök en gång till så gissar du säkert rätt”. Så vi kör leken igen och då brukar jag låta ungen gissa rätt ett par gånger så att han eller hon inte ska tröttna, men helt plötsligt faller de in i de gamla mönstret och de blir helt förtvivlade för att det har fel varje jävla gång igen.

Igår frågade jag min granne om hon ville leka ”Gissa vad jag tänker på”. Hon tittade på mig med en blick som kunde döda och sa ”Jag går inte på det där längre. Fattar du inte att jag vet att du hela tiden säger det motsatta till vad jag gissa på”. Sen gick hon och jag stod kvar där i trappen som ett fån. Hon har blivit stor nu, min granne.