Matematiken och jag

Fram till att jag var 12 år älskade jag matematik. Jag låg en bok före resten av klassen, fick alla rätt på proven och älskade när fröken varje fredag presenterade "veckans kluring" som jag ägnade helgen åt att lösa. Framtiden såg ljus ut för mig. Men någonting hände.

När jag började högstadiet började jag lyssna på hip-hop. Matematiklektionerna ägnade jag åt att memorera Wu-Tang Clan, Grandmaster Flash och Busta Rhymes texter. Jag hamnade i cp-gruppen där vi ägnade mer tid åt att spela Yatzy än att räkna.

På gymnasiet blev det svårt eftersom jag saknade grundkunskaperna från högstadiet. Lektionerna blev för mig ett ypperligt tillfälle att komma på ord man kunde skriva med hjälp av siffrorna på kalkylatorn. Visste ni att 07734 blir hello om man vänder miniräknaren upp och ner? Drog matematikskämt för mig själv gjorde jag också; Vad är det som är så kladdigt i matteboken? - Pythagoras sats. Jag hade jättekul medan de andra eleverna var begravda i sina böcker.

Året därpå skadade jag min hand och kunde därför inte skriva. Efter ett möte med min lärare kom vi överens om att jag istället fick spela på mitt portabla, elektroniska soduko så att jag trots min skada ägnade mig åt någon slags sifferverksamhet. Under hela året ersatte spelet min matematikbok och resultatet blev ett sjuhelsikes rekord i soduko samt IG i matematik.

I trean har jag tyvärr ingenting att skylla på. Jag försökte verkligen. Jag gjorde långa uträkningar och komplicerade tabeller men mina svar var aldrig det samma som resten av klassens. Med tanke på att jag saknade 5 års grundläggande kunskaper var jag chanslös. Jag fick IG i matematik även det året.

Matematiken förföljer mig än idag. Jag vet att jag en gång för alla måste göra upp med sifferdjävulen för att bli fri. Igår skrev jag in mig på Komvux.

/Carris