Jag är ingen uteliggare

Tänker tillbaka på en händelse i somras. Det var en väldigt varm dag i slutet av juli och jag väntade på en vän inne i stan. Vännen var sen och jag gick därför in på ett café och köpte mig en läsk. Eftersom vädret var så fint bestämde jag mig för att dricka den utomhus. Jag hittade ingen ledig bänk så jag satte mig ner mot en husfasad i solgasset alldeles vid caféet. Efter en stund kom en uteliggare förbi och slog sig ner bredvid mig. Vi började samtala och han var inte det minsta otrevlig eller obehaglig. Efter en stund gick en tant förbi. När hon passerade oss, tittade hon ner och sa: "Ni kan väl inte sitta på gatan. Man sitter väl inte på gator." Sen stirrade hon mig i ögonen, skakade på huvudet och sa "Så ung, så tragiskt". Sen gick hon vidare, muttrande. Jag förstod ingenting.

Strax därefter kom min vän och och brast ut i ett gapskratt när hon såg mig. "Vad skrattar du åt" frågade jag. "Är du medveten om att du sitter bredvid en uteliggare precis utanför Systembolaget" sa hon. Jag vände mig om och såg att det jag tagit för en vanlig husfasad faktiskt var Systembolaget. Och då förstod jag vad tanten menade. Jag besväras än idag över att hon faktiskt tog mig för en uteliggare. Jag vill gärna träffa den här tanten igen och förklara att så är inte fallet.