Sagan om ringen

Jag var inne i en mycket fin smyckebutik igår. Butiken bestod mestadels av glasmontrar fyllda med dyrgripar och jag fick tillsammans med de andra kunderna slåss om den lilla golvyta som fanns. Butiken var som en labyrint och en enda hastig rörelse kunde förstöra allt. Vid kassan stod ett upplyst litet podie, eller snarare en liten tron, med en ring i mitten. Ringen var gjord av glas och hade en stor diamant i mitten, den var fantastisk. Jag provade den, sträckte ut handen framför mig och betraktade den. "Visst är den fin?" sa expediten. "Verkligen" svarade jag. Längst ner vid podiet stod en liten skylt som talade om priset. Texten var så liten att jag var tvungen att böja mig fram och pressa ögat mot skylten för att kunna tyda siffrorna. Jag fick en mindre chock och bestämde mig för att ta av ringen. Men det gick inte. Den jäveln satt fast. Jag tog i med full kraft och lyckades få av den men plötsligt trampade jag snett och ringer föll till golvet. Ljudet av glasringen som mötte marmorgolvet ekade i butiken och alla vände sig åt mitt håll. Jag spelade oberörd, tog snabbt upp en broschyr och började bläddra i den, och de andra i butiken återgick till sitt, ovetandes om vad som nyss hänt.

Ringen låg kvar på golvet, hel som tur var. Jag insåg att tiden var knapp och att jag måste agera snabbt och smidigt. Jag kände mig som Indiana Jones i den där grottan när han ska ta guldhuvudet från podiet. Jag placerade dyrgripen på tronen och lämnade snabbt butiken. 30 minuter senare var jag fortfarande chockad, för det där felsteget hade kunnat kosta mig lika mycket som ett mindre lands BNP. Nu när jag tänker tillbaka på det så skrattar jag. Jag skrattar så att jag böjer mig bakåt, som en saxofonspelare under ett solo, och sen så att jag böjde mig framåt som om jag plötsligt fick allvarlig magvärk. Jag är fortfarande lite chockad.