Stora lilla Malmö

Efter en sen middag på stan igår bestämde jag mig för att promenera hem. Klockan började närma sig halv ett och natten i Malmö, även känd som Sveriges Chicago, var mörk och tyst. Malmö har drygt 270 000 invånare men inte en enda människa syntes till. Bortsett från en trimmad EU-moppe var trafiken helt stilla, trafikljusen var till och med avstängda. Hade det inte varit för kylan hade jag utan problem kunnat lägga mig ner på Regementsgatan och tagit en tupplur. Vart höll alla människor hus?

Plötsligt passerade jag en liten gräsplätt där en man rastade sin hund. Han hejade på mig och tog sedan upp en pinne som han slängde iväg till sin ivrige terrier. Han hejade på mig fastän vi inte kände varandra, precis som man gör på landsbygden. Och efter de ögonblicket befann jag mig inte längre i Malmö, jag var nu på landet. De tomma vägarna blev till åker och jag kunde gå precis var och hur jag ville. Det var så folktomt i den här lilla byn att jag till och med kunde sjunga högt för mig själv, utan att riskera att någon hörde mig.

Några minuter från mitt hus mötte jag en man som också han rastade sin hund. "Hej hej" sa jag. Han lyfte sitt huvud, stirrade på mig och gav mig en fruktansvärd blick. Det var en blick som man kan tänka sig att en amerikansk bomullsplantage-ägare på 30-talet gav sin utarbetade, svarta slav Tobey efter att han råkat somna mitt på bomullsfältet. Mannen tog upp sin hund och gick över gatan medan han med jämna mellanrum vände sig om för att kontrollera att jag inte följde efter. Och plötsligt var jag tillbaka till Malmö igen, för i storstan hejar bara idioter och psykfall på människor de inte känner.