La vie en Rose

Jag tänker tillbaka på min tid i Paris. Dagen innan jag åkte tillbaka till Sverige var jag på ett väldigt berömt café, och tro mig, finare service har jag nog aldrig varit med om. Jag hinner knappt stiga in förrän jag hälsas välkommen av personalen. Innan jag hunnit svara har en av de anställda hängt upp min rock, berömt mina skor, tagit hand om mitt blöta paraply och visat mig till en ledig fåtölj. Jag slår mig ner och lägger upp mina fötter på den tillhörande fotpallen. En servitör kommer fram och frågar "Mademoiselle, vad får det lov att vara?" Jag beställer en kopp te och en bit chokladtårta som han varmt rekommender. Sekunden senare kommer en annan servitör fram och frågar om jag önskar att läsa någonting, jag svarar att Le Point skulle sitta fint. Innan jag hunnit blinka finns tidningen i mina händer. Sen händer något märkligt. Jag ska precis till att be servitören om ett glas vatten men plötsligt tar han fram handen som han tidigare haft bakom ryggen och ställer fram en karaff med vatten och ett glas på mitt bord. De lyckas hela tiden ligga steget före mig och jag undrar om det rör sig om tankeläsning eller bara god service.

Halvvägs genom tidningen öppnas dörren till köket och en servitör gör entré med ett stort fat. Hans rörelser är så högtidliga och fatet så fint att jag inte skulle bli förvånad om det stod en bägare med Jesu blod i på det där fatet. "Voilá Mademoiselle, this is the holy graal." Jag väcks ur mina tankar av servitören som hoppas att chokladkakan och teet ska vara till min belåtenhet, om inte annat är det bara att ropa. Jag minns att medan jag satt där och njöt så tänkte jag på Sverige och servicen på caféerna där, vilket jävla skämt va?!